Mod - otroligt svårt. Inte varit modig, men blev radiojobbet

MOD

Lista i punktform sju gånger när jag varit modig.

När jag gick hem och sade att jag ville separera.

När jag slängde ut alla ungdomar från huset bredvid.

När jag sade ja till jobbet på radion.

Frågan kom lite sådär apropå:

- Kan du tänka dig att vikariera lite?

Den mjuka telefonrösten hos en av mina nära vänner hade fått en glad klang.

- I direktsänd radio?, hostade jag ur mig.

 - Ja, det är bara nån miljon sådär som lyssnar. Ingen fara.

Jag sitter vid bordet på landet, och börjar frenetiskt pilla på fransarna på bordsduken.

Mats röst återkommer
- Annica?
Jag harklar mig och får till slut fram:

- På Sveriges Radio?
Han skrattade högt på andra sidan luren.
- Ja, det är där jag är producent - och har varit i alla år vi har känt varandra.

Kanske gick det två sekunder. Men för mig kändes som en eon av skräck, pulserande magnerver och taskigt självförtroende. Hela min kropp, hela mitt väsen skrek ett NEJ HERREGUD ALDRIG I LIVET. Nej, nej, nej, aboslut inte. Det finns inte en chans att jag vågar. Under detta korta tidsförlopp hann jag föreställa mig precis allt som skulle kunna hända. Allt från de skeptiska blickarna hos gamla erfarna tekniker som flinande synade mig uppifrån och ner - de legendariska programpresentatörerna som fnysande småskrattade bakom min rygg -  till tystnaden, den förhärdade tystnaden i Riksradion - de förvånade blickar som utbyttes i stugorna i när jag hade svimmat under en låtpresentation.
Tror aldrig jag känt ett större motstånd i hela mitt liv. Det här var absolut ingenting för mig.

 - Annica, är du kvar? Vad säger du?
 - Ja, absolut. Kul!