Metafor. Mitt
skrivande är......
Mitt skrivande är ett biljardbord. Där ligger oftast
kulorna, både de färgglada och den vita
kulan alldeles stilla. I luften under den bruna lampan som hänger från taket
flyger tusen små dammkorn runt i vilsna svängar. På väggen i ett mahognyställ
sitter tre köer uppsatta. En av dom har
en tydlig markering längst ner. En urgröpning där spetsen vilat mellan tumme
och pekfinger.
Den gröna bordsmattan är sliten på sina ställen. uppruggad i en stillsam rutt mellan vänster vall och right hand pocket. Några mattbitar ser knappt använda ut, som om den blanksvarta sista åttonde bollen aldrig med en klockren träff avslutat något parti just den vägen.
Bordet används sällan, trots att det är tillåtet att spela hur mycket man vill, och när som helst på dygnet.
Någorlunda regelbundet kommer en man in - tar upp den slitnaste kön, suckar och stöter med van hand i väg den vita kulan. Den krockar som alltid emot den röda nummer fem - som studsar mot vänster vall - och glider ner i right hand pocket. Kladunk.
Men så ibland, mycket sällan, blir det firmafest. Folk flockas runt bordet, skrattar. Alla tre köerna används, den vita kulan får fart - och ner åker både gula 3:an, den gröna nummer 11 - ja, ibland alla färgerna. Det tjongas in i både left och right hand pocket. Och efter några timmar drar det stimmande gänget iväg och stänger dörren. Bordet lämnas åter tillbaka till sitt damm, den vita kulan ligger still.
Några gånger per år är det också uppvisningsmatcher. Nervösa, svettiga deltagare turas om, koncentrerade, svärande över en missad enkel stöt. En vinnare utses. En bägare töms. Och nån får gå hem som förlorare.
Men mest står bordet där. Bland dammkornen och tystnaden. Trots att det kan och får användas närsomhelst till både tävling och lek. Fast då måste ju någon komma in och sätta fart på den vita kulan.
Det är en kvinna som äger det vackra biljardbordet. Men hon har aldrig själv lagt den första stöten.
Den gröna bordsmattan är sliten på sina ställen. uppruggad i en stillsam rutt mellan vänster vall och right hand pocket. Några mattbitar ser knappt använda ut, som om den blanksvarta sista åttonde bollen aldrig med en klockren träff avslutat något parti just den vägen.
Bordet används sällan, trots att det är tillåtet att spela hur mycket man vill, och när som helst på dygnet.
Någorlunda regelbundet kommer en man in - tar upp den slitnaste kön, suckar och stöter med van hand i väg den vita kulan. Den krockar som alltid emot den röda nummer fem - som studsar mot vänster vall - och glider ner i right hand pocket. Kladunk.
Men så ibland, mycket sällan, blir det firmafest. Folk flockas runt bordet, skrattar. Alla tre köerna används, den vita kulan får fart - och ner åker både gula 3:an, den gröna nummer 11 - ja, ibland alla färgerna. Det tjongas in i både left och right hand pocket. Och efter några timmar drar det stimmande gänget iväg och stänger dörren. Bordet lämnas åter tillbaka till sitt damm, den vita kulan ligger still.
Några gånger per år är det också uppvisningsmatcher. Nervösa, svettiga deltagare turas om, koncentrerade, svärande över en missad enkel stöt. En vinnare utses. En bägare töms. Och nån får gå hem som förlorare.
Men mest står bordet där. Bland dammkornen och tystnaden. Trots att det kan och får användas närsomhelst till både tävling och lek. Fast då måste ju någon komma in och sätta fart på den vita kulan.
Det är en kvinna som äger det vackra biljardbordet. Men hon har aldrig själv lagt den första stöten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar